När andra lättar sina hjärtan och delar med sig av sina svårigheter och saker som de tycker är jobbigt lyssnar jag gärna, men mer än ofta har jag aldrig något bra att säga tillbaka Det kommer inte fram några vettiga ord och allt blir bara så fel. Så istället för att komma med någon kommentar som skulle sitta helt fel i det tillfället så är jag mer eller mindre tyst. Brukar vara bättre så.
När detta händer så tänker jag på pappa, hur han mår och hur allt kommer bli.
För er som inte vet har han cancer, fullgången cancer. Så det är inget man direkt skojar om eller tänker "aja men det är klart att det blir bra" Men är det verkligen alltid så självklart? Alla män och kvinnor som dör i cancer varje år då? Tänk så har inte min pappa de bra procenten på sin sida och faller med i en av de som dör?
Även om jag hade velat göra något i detta fallet så går det inte, jag kan inte mer än finnas där för honom och stötta honom. Men hur gör man då när en människa man älskar är så lånt ifrån en? Som är värdelös på att svara på sms, när man skriver sms istället för att ringa för att man inte vet vad man ska säga? Jag har ingen aning om hur jag ska nå fram till honom, visa honom hur mycket jag uppskattar och älskar honom. Innan det kan vara försent.
Jag vill inte tänka tanken om att han kanske kommer dö. Forskningen har gått framåt och läkarna är mer specialiserade än vad de varit tidigare och det sägs ju att många procent klarar sig. Men det är ändå en viss procent som inte gör de, jag kan inte släppa de.
Cancer är en dödlig sjukdom och det tar död på folk.
Jag hatar det och jag hatar att min underbara och älskade pappa har drabbats.
Så pappa, om du läser detta.
Va stark, och intala dig själv att du klarar detta.
Tänk på att du har en familj som älskar dig och att även om jag är ditt så kallade "bonusbarn" har jag aldrig sett dig som något annat än min pappa. Jag tänker på dig varje dag och längtar tills allt är över.
Jag saknar dig pappa. & jag älskar dig trehundra miljärders varv runt jorden och tillbaka.
Du är den bästa, pappa!
<3
Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig för att jag har en pappa som har cancer, för det är inte mig det är synd om. Men jag måste få berätta det för det känns bättre att folk vet. Speciellt om man har dagar som man tänker på det lite mer vilket gör att man kanske är lite frånvarande.
PUSS!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar