När vi började skola in Klara i början av oktober förra året tycker jag det var på tok för tidigt att lämna iväg min lilla bebis. Nog för att hon var självständig redan då och tycker det var kul att leka med alla barnen men jag tyckte inte hon var riktig redo för det, och jag var nog definitivt inte redo för det.
Hon fick börja på 15timmar i veckan efter inskolningen i alla fall och det verkade som hon trivdes. Men jag.. Ja vad gjorde jag? Timmarna när jag lämna henne hade jag helt plötsligt inget att göra, jag kom inte till skott med att göra något utan jag tyckte mest allt var tråkigt för jag var så van vid att alltid ha henne hemma, alltid ha henne vid sidan av mig och att hon hjälpte mig med de grejerna jag gjorde hemma. Helt plötsligt fick jag göra allt utan sällskap och utan en liten gangster som sprang runt benen på en.
Enda glädjen jag såg i att lämna henne var glädjen hon hade i ögonen när man hämtade henne och de otroligt varma kramarna.
Dock fanns där en stor nackdel med det också för efter 15timmar på dagis, ibland mer beroende på om jag jobba eller inte "straffade" sig med att hon satt kloss i kloss med mig och skrek så fort hon inte såg mig.
Detta försvann nog inte riktigt och jag förstod inte riktigt varför eftersom det verkade som hon trivdes så bra på förskolan. Men så kom vi på "utvecklingssamtal" där jag fick reda på att hon under dagarna var ledsen ibland, inte bara för att hon inte fick som hon ville utan för att hon var förtvivlad. Hon fick ofta nappen och filten för att hon gnällde och fick sitta i soffan och mysa en stund.
Samtalet kom kanske inte jätte lägligt för det var precis innan julledigheten och sen visste vi att vi skulle byta dagis under kommande termin, men det var ändå skönt att få höra. Där var kanske anledningen till varför hon var en kloss mot oss när hon kom hem.
Julledigheten var mysig men ångesten över att vår lilla skatt skulle börja på förskolan igen infann sig ganska snabbt och alla vår mysiga dagar var över. Det var också problemet över att vi nu hade flyttat till hus och inte längre hade gångavstånd till förskolan utan fick istället köra in och lämna henne, vilket också var bökigt. Det gick väl an de dagarna jag skulle jobba, eller när jag hade jobbat natt för då körde Roger in och lämnade henne innan han började jobba men på 15timmar, när man inte bor nära. Det är rent ut sagt värdelöst.
Då hann jag ju ännu mindre för jag hann ju inte hem innan jag skulle tillbaka igen.. men plötsligt ringde chefen härifrån Finja och sa att vi hade fått plats på förskolan här i Finja vilket kom som en väldigt bra och skön överraskning, men ändå kunde jag inte låta bli att få ångest över att jag nu skulle förflytta Klara från en förskola hon var van vid, vid lärarna hon lärt känna och barnen hon kom bra överrens med, eller?
Fanns inte så mycket att välja på då vi inte vill ligga och pendla med henne i flera år och att hon sen ska få överge sina kompisar när hon börjar skolan, och helt plötsligt bli "utanför" för att alla andra känner varandra när hon börjar skolan.
Så sagt och gjort tog vi chansen och bytte förskola till henne. Så i mitten av januari skolades vi in här i finja och det gick jättebra från första stund, hon brydde sig inte ett dugg om att jag var där och man såg hur hon stormtrivdes med barnen och personalen.
Och jag, ja jag kände mig lugn när jag lämnade iväg henne.
Och olyckligtvis åkte vi iväg på skidsemester precis veckan efter inskolningen så hon hann inte vara där mer än 3dagar andra veckan, och givetvis blev hon ju sjuk när vi var iväg så hon missade ytterligare en vecka vilket fick mig att känna ångest när jag skulle lämna henne i måndags.
Men vår lilla skatt har blivit större, hon har inte samma bekymmer längre och jag, ja jag känner mig rätt säker på att hon fyller dagarna med bus, skratt och massa roligt på dagis.
Jag tror inte att hon var riktigt redo för förskolan i oktober, men nu är hon. Nu vill hon till dagis och leka med kompisarna och det är så underbart att se när man kommer dit att hon springer och kramas med barnen.
Igår var det pussar, idag var det kramar. Vår älskade lilla flicka, du har blivit så stor, så snabbt. <3
Med facit i hand, jag hade nog försökt vänta att skola in henne till hon var 1,5år istället för 1år. men på något sätt kändes det rätt då, men nejnejnej. Hon var för liten och jag var inte mogen för att lämna henne. Dock hade jag nog velat ha henne hemma tills hon var 4år, och kanske inte ens lämna henne då. Men varför ska jag straffa henne, och oss att ha henne hemma när hon vill vara på förskolan och jag vill dessutom börja jobba mer och tjäna pengar vilket är ett stort måste nu när vi har vårt fina hus! :D
Nog snackat om förskolan, inte ett dugg intressant för er som kanske läser. men jag kände för att skriva av mig lite, och varför inte göra det på bloggen som jag inte ens uppdaterat på flera månader? ;)
Ha en bra dag, det ska jag. trots att jag bara ska göra massa tråkigt medans Klara är på dagis.
Puss!
Hon fick börja på 15timmar i veckan efter inskolningen i alla fall och det verkade som hon trivdes. Men jag.. Ja vad gjorde jag? Timmarna när jag lämna henne hade jag helt plötsligt inget att göra, jag kom inte till skott med att göra något utan jag tyckte mest allt var tråkigt för jag var så van vid att alltid ha henne hemma, alltid ha henne vid sidan av mig och att hon hjälpte mig med de grejerna jag gjorde hemma. Helt plötsligt fick jag göra allt utan sällskap och utan en liten gangster som sprang runt benen på en.
Enda glädjen jag såg i att lämna henne var glädjen hon hade i ögonen när man hämtade henne och de otroligt varma kramarna.
Dock fanns där en stor nackdel med det också för efter 15timmar på dagis, ibland mer beroende på om jag jobba eller inte "straffade" sig med att hon satt kloss i kloss med mig och skrek så fort hon inte såg mig.
Detta försvann nog inte riktigt och jag förstod inte riktigt varför eftersom det verkade som hon trivdes så bra på förskolan. Men så kom vi på "utvecklingssamtal" där jag fick reda på att hon under dagarna var ledsen ibland, inte bara för att hon inte fick som hon ville utan för att hon var förtvivlad. Hon fick ofta nappen och filten för att hon gnällde och fick sitta i soffan och mysa en stund.
Samtalet kom kanske inte jätte lägligt för det var precis innan julledigheten och sen visste vi att vi skulle byta dagis under kommande termin, men det var ändå skönt att få höra. Där var kanske anledningen till varför hon var en kloss mot oss när hon kom hem.
Julledigheten var mysig men ångesten över att vår lilla skatt skulle börja på förskolan igen infann sig ganska snabbt och alla vår mysiga dagar var över. Det var också problemet över att vi nu hade flyttat till hus och inte längre hade gångavstånd till förskolan utan fick istället köra in och lämna henne, vilket också var bökigt. Det gick väl an de dagarna jag skulle jobba, eller när jag hade jobbat natt för då körde Roger in och lämnade henne innan han började jobba men på 15timmar, när man inte bor nära. Det är rent ut sagt värdelöst.
Då hann jag ju ännu mindre för jag hann ju inte hem innan jag skulle tillbaka igen.. men plötsligt ringde chefen härifrån Finja och sa att vi hade fått plats på förskolan här i Finja vilket kom som en väldigt bra och skön överraskning, men ändå kunde jag inte låta bli att få ångest över att jag nu skulle förflytta Klara från en förskola hon var van vid, vid lärarna hon lärt känna och barnen hon kom bra överrens med, eller?
Fanns inte så mycket att välja på då vi inte vill ligga och pendla med henne i flera år och att hon sen ska få överge sina kompisar när hon börjar skolan, och helt plötsligt bli "utanför" för att alla andra känner varandra när hon börjar skolan.
Så sagt och gjort tog vi chansen och bytte förskola till henne. Så i mitten av januari skolades vi in här i finja och det gick jättebra från första stund, hon brydde sig inte ett dugg om att jag var där och man såg hur hon stormtrivdes med barnen och personalen.
Och jag, ja jag kände mig lugn när jag lämnade iväg henne.
Och olyckligtvis åkte vi iväg på skidsemester precis veckan efter inskolningen så hon hann inte vara där mer än 3dagar andra veckan, och givetvis blev hon ju sjuk när vi var iväg så hon missade ytterligare en vecka vilket fick mig att känna ångest när jag skulle lämna henne i måndags.
Men vår lilla skatt har blivit större, hon har inte samma bekymmer längre och jag, ja jag känner mig rätt säker på att hon fyller dagarna med bus, skratt och massa roligt på dagis.
Jag tror inte att hon var riktigt redo för förskolan i oktober, men nu är hon. Nu vill hon till dagis och leka med kompisarna och det är så underbart att se när man kommer dit att hon springer och kramas med barnen.
Igår var det pussar, idag var det kramar. Vår älskade lilla flicka, du har blivit så stor, så snabbt. <3
Med facit i hand, jag hade nog försökt vänta att skola in henne till hon var 1,5år istället för 1år. men på något sätt kändes det rätt då, men nejnejnej. Hon var för liten och jag var inte mogen för att lämna henne. Dock hade jag nog velat ha henne hemma tills hon var 4år, och kanske inte ens lämna henne då. Men varför ska jag straffa henne, och oss att ha henne hemma när hon vill vara på förskolan och jag vill dessutom börja jobba mer och tjäna pengar vilket är ett stort måste nu när vi har vårt fina hus! :D
Nog snackat om förskolan, inte ett dugg intressant för er som kanske läser. men jag kände för att skriva av mig lite, och varför inte göra det på bloggen som jag inte ens uppdaterat på flera månader? ;)
Ha en bra dag, det ska jag. trots att jag bara ska göra massa tråkigt medans Klara är på dagis.
Puss!
