Att gå hem till någon med inställningen "morgonhjälp och socialkontakt" men mötts av tysthet och en märklig känsla.
Tanken slog mig redan utanför dörren, med facit i hand skulle jag följt magkänslan och ringt efter någon innan jag gick in.
Men inte trodde jag att just h*n några timmar tidigare trillat ihop och lämnat detta tomrum.
Panik, tårar, väntan, prat, ännu mer panik och chock...
Jag ligger nu hemma i soffan, nära min älskling, känner tryggheten han ger mig och vill inte ena tänka tanken om sömn. Rädd för att ögonen ska visa det hemska, alla bilder som dyker upp.
Jäkla mög. Livet är fan orättvist.
Hoppas du har det bra där du är, och hoppas verkligen att du slapp lida. Kram på dig fina människa, jag kommer sakna dig!
- ingen gammal människa är den andra lik. Vissa sätter starkare spår än andra. Jag hoppas verkligen att jag aldrig någonsin behöver gå genom en sån här sak igen. Isf byter jag nog yrke :(
Från det ena till det andra så har jag världens finaste man, världens underbaraste dotter, världens mysigaste men jobbigaste katt, väldens bästa vän & ett hus som vi trivs så himla bra i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar