-

Chockögonblicket, paniken, rädslan, förtvivlan.
Så många ord, men ändå är jag helt tom. - jag vet inte vad jag ska säga, göra eller ens tänka.
Jag vågar inte tänka, jag vågar inte säga något, jag vågar knappt hoppas.
Så jävla orättvist, så jävla fel. VARFÖR?
Jag förstår inte logiken, det är inte rätt. fan

helvetesjävlaskitmögsfanskap GAH!

glöm aldrig att jag älskar dig lillebror x2, och ställer upp till hundra procent oavsett vad.
glöm aldrig att jag finns där pappa.
glöm aldrig att du är bäst mamma.
glöm aldrig att du är värdefull mormor.
min fina familj.

nej jag får nog krypa ner bredvid min man, min älskling, min prins. Just nu är det enda jag kan göra.
Nästan så jag skulle be till gud och se om han kan hjälpa. Eller vänta, om han nu finns då visar han de JÄVLIGT dåligt..