Jag tycker om att vara själv, och drar mig gärna bort när det blir komplicerat eller jobbigt för mig själv. När jag är ledsen sitter jag helst själv i ett rum där ingen verkens hör eller ser mig och på så sätt är det heller ingen som får reda på hur man mår.
Men nu längre kan jag inte smyga med mående och dylikt, nej för nu är jag sambo men min underbara pojkvän som gör att allt känns så mycket bättre. Jag har inte behovet av att gå undan och vara ledsen ifall tankarna blir jobbiga, även ifall viljan finns där. För tankarna är inte lika många när han är i närheten.
Som jag sa innan är det ingen bra dag idag. Det har inte varit det på hela dagen och det är inte heller det nu, och just nu längtar jag bara efter till att Roger ska komma hit och mysa med mig.
Tankarna om det onda plågar mig, alla tankar om vad som kan hända människor som står en nära och att de människor faktiskt kan tas iväg från en.
Jag hatar tankarna, men tankarna gör mig ledsen och förtvivlad. Frustrationen bubblar inom mig och jag vill göra något åt sakerna men allt handlar bara om att man ska hoppas, hoppas på att allt ska bli bra igen och att man ska få så mycket tid som möjligt med de man älskar.
Hur gör man då om människorna man älskar drar sig undan? Undviker verkligheten och att folk bryr sig...
Så många frågor, inga svar.. Jag är ovetande om allt just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar