Pappa, fina du.

"För er som inte vet har han cancer, fullgången cancer. Så det är inget man direkt skojar om eller tänker "aja men det är klart att det blir bra" Men är det verkligen alltid så självklart? Alla män och kvinnor som dör i cancer varje år då? Tänk så har inte min pappa de bra procenten på sin sida och faller med i en av de som dör?"
Resten av inlägget finns här!


För någon månad sen fick jag reda på att min älskade pappa hade cancer, vad får man för tankar då? Allt möjligt mellan himmel och jord, ena dagen rasar allt. Andra dagen kämpar man istället med tankarna om att allt ska bli bra, att allt kommer att bli bra.
Han opererades den 18oktober 2010, läkarna tyckte att det hade gått bra. Dock fick jag veta den tragiska, förskräckliga, hemska, overkliga och ja allt vad man nu kan komma på nyheten om att pappa inte blivit botad av sin cancer. Operationen gjorde inte honom frisk, det innebär att han fortfarande har de dåliga procenten kvar på sin sida och kan dö?! Jo mer jag tänker på de, jo mer ledsen blir jag. Vad kan jag göra? Vad kan vi alla andra göra, vad kan han själv göra?
I stort sätt ingenting mer än hoppas, mer än att INTE gräva ner sig och tänka att detta är slutet. För det är det inte. Verkligen inte, jag tillåter det inte. Nejnejnej!

Pappa!
Min fina pappa, du må tycka illa om mig ibland, speciellt när jag har rätt. (Precis som med fingret som jag och mamma envisades om att det faktiskt var brutet? För vem är det som sitter med ett ny opererat finger med två spikar i? va va va? ;)) Du må svära över mig för att jag inte lyssnar, och det har du nog gjort x-antal gånger. Men jag vet att du innerst inne avgudar mig och älskar mig, inte sant? Jag älskar i alla fall dig, oavsett vad.
Du är min pappa, fina underbara pappa.. Då, nu och för alltid. Och du! Kämpa och bli frisk, jag vill se dig glad och att du ska må bra!

Tjockis kinder på mig, men min pappa ler och man ser glädjen! :)