Det är väl ett ganska givet svar för folk som känner mig. Eller folk som kollat min blogg innan, för om hon så är 1000mil ifrån mig så är hon fortfarande den enda vän jag kan berätta allt för. Den enda vän som jag ger mitt fulla förtroende till.
Min bästa vän, Emma Hansson. Hon ställer upp för mig, dag som natt. Vilket tidpunkt det än gäller och vad det än är som står fel. Jag vet att jag kan berätta för henne, utan att hon dömer. Hon kanske har åsikter. Men hon är inte den som dömer.
Vi lärde känna varandra i ettan på gymnasiet, vi var i samma basgrupp. Vi fungerade bra tillsammans och vi var nära vänner ett bra tag. Men sen kom det konflikter mellan och vi pratade inte på flera månader. Kontakten togs upp igen efter ett tag, och trots att vi inte var "nära vänner" så umgicks vi eftersom vi umgicks hela "gänget".
Det var inte förän sommaren 2009 som vi lärde känna varandra på riktigt. Vi umgicks under hela sommaren, hösten och vintern. Även våren gick vi genom tillsammans. Fester, kvällar med plugg, tekvällar och alla kvällar framför datorerna vid vars en sida av köksbordet hemma hos henne. Eller som alla dagar hos mig, alla nätter som pratats genom om allt mellan himmel och jord, problem eller bra saker. Allt!
Då bodde vi mindre än 1km ifrån varandra, nu bor vi 43mil ifrån varandra. Vi träffas inte alls ofta, och vi pratar inte varje dag. Innan prata vi varje dag, precis när jag hade flyttat. Men med tiden har det blivit mindre och mindre. Dock nu på senaste tiden har det blivit bättre igen, och oavsett om jag pratar med henne varje dag eller en gång i veckan så är hon fortfarande den jag berättar allt för. Det är hon jag ringer om jag behöver prata av mig, det är hon jag smsar om jag behöver någons stöd.
Hon är bra min vän.
Jag älskar henne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar