Det är två helt skilda saker.

Jag borde inte tänka på det, men jag gör det. Speciellt när jag kollar på något, eller när någon nämner något om något liknande. I detta fallet var det att jag och Lina satt och kollade på ”Remember me”. Inte ens när han dog kom tårarna, utan när hans pappa tog dottern i handen. Då kom tårarna, fast att de inte borde göra det.

Mitt liv har varit jätte bra, tack och lov fick jag en fadersfigur i mitt liv då du inte kunde ge mig den. Du har aldrig varit som en pappa för mig, med tanke på all gråt du har orsakat mig. När du skickade hem papper om att Thony – Pappa, var elak mot mig och att jag hade sagt det till dig. Att du ens kunde göra något sådant. Eller som den gången när mamma sökte om ensam vårdnad, enbart för att det skulle bli lättare med påskrifter som skulle skrivas på av båda vårdnadshavarna, exempelvis pass. Nej då idiotförklarade du mamma och sa att hon bara ville göra det för att hon skulle sticka utomlands med mig. Du hade inte en tanke på att det faktiskt handla om mitt bästa?
Du satt och sa att jag var ett oönskat barn som du aldrig hade velat ha.

Orden ekar inom mig, jag känner gråten komma.. Jag kommer inte ifrån det, jag kommer komma ihåg det som igår. Kommer alltid komma ihåg dina ord, ditt svek och hur du betedde dig efteråt.
Jag gick fram till dig, jag kokade av ilska och av all gråt.  Jag kommer inte ihåg ordagrant vad jag sa till dig, men jag sa något om att du kunde lika bra ge dig eftersom jag ändå bara var ett oönskat barn. Och det enda du kontra med var att mamma hade printat in det i mitt huvud.
En sak fatta jag inte, hur i helvete skulle hon kunna göra det när jag satt precis mitt emot dig när du sa de?
GAH, irriterad jag blir.

Lik förbannat saknar jag dig, jag gör faktiskt det. Jag tänker på hur det kunde varit. Hur du hade varit och hur du är nu. Du har aldrig varit en bra pappa för mig, men för Calle och Caspers bästa hoppas jag att du är en bättre pappa för dem än vad du var för mig. Jag hoppas att de har det bra, och hur det än är så kan jag inte säga något annat än att jag önskar att du hade hört av dig någon gång då och då. Om det så bara var för att fråga hur det var, och hur det går med skolan eller vad som.

Men ingenting. Ingenting, absolut ingenting. 

Hur som helst, min älskade pappa - Thony Sigmund. Han är bäst, en stjärna i mitt liv. En människa som jag redan första gången jag träffade kände att det var rätt. Jag älskar dig PAPPA, tack för att du är du! 

Puss♥