Försöker se det positiva när det negativa tar över.

Livet kan vända så otroligt fort. Jag trivs med mitt jobb som undersköterska, men idag fick jag möta det jag fasat för.
Att gå hem till någon med inställningen "morgonhjälp och socialkontakt" men mötts av tysthet och en märklig känsla.
Tanken slog mig redan utanför dörren, med facit i hand skulle jag följt magkänslan och ringt efter någon innan jag gick in.
Men inte trodde jag att just h*n några timmar tidigare trillat ihop och lämnat detta tomrum.
Panik, tårar, väntan, prat, ännu mer panik och chock...

Jag ligger nu hemma i soffan, nära min älskling, känner tryggheten han ger mig och vill inte ena tänka tanken om sömn. Rädd för att ögonen ska visa det hemska, alla bilder som dyker upp.

Jäkla mög. Livet är fan orättvist.
Hoppas du har det bra där du är, och hoppas verkligen att du slapp lida. Kram på dig fina människa, jag kommer sakna dig!

- ingen gammal människa är den andra lik. Vissa sätter starkare spår än andra. Jag hoppas verkligen att jag aldrig någonsin behöver gå genom en sån här sak igen. Isf byter jag nog yrke :(

Från det ena till det andra så har jag världens finaste man, världens underbaraste dotter, världens mysigaste men jobbigaste katt, väldens bästa vän & ett hus som vi trivs så himla bra i.

När är det egentligen dags att lämna?

När vi började skola in Klara i början av oktober förra året tycker jag det var på tok för tidigt att lämna iväg min lilla bebis. Nog för att hon var självständig redan då och tycker det var kul att leka med alla barnen men jag tyckte inte hon var riktig redo för det, och jag var nog definitivt inte redo för det.
Hon fick börja på 15timmar i veckan efter inskolningen i alla fall och det verkade som hon trivdes. Men jag.. Ja vad gjorde jag? Timmarna när jag lämna henne hade jag helt plötsligt inget att göra, jag kom inte till skott med att göra något utan jag tyckte mest allt var tråkigt för jag var så van vid att alltid ha henne hemma, alltid ha henne vid sidan av mig och att hon hjälpte mig med de grejerna jag gjorde hemma. Helt plötsligt fick jag göra allt utan sällskap och utan en liten gangster som sprang runt benen på en.
Enda glädjen jag såg i att lämna henne var glädjen hon hade i ögonen när man hämtade henne och de otroligt varma kramarna.
Dock fanns där en stor nackdel med det också för efter 15timmar på dagis, ibland mer beroende på om jag jobba eller inte "straffade" sig med att hon satt kloss i kloss med mig och skrek så fort hon inte såg mig.
Detta försvann nog inte riktigt och jag förstod inte riktigt varför eftersom det verkade som hon trivdes så bra på förskolan. Men så kom vi på "utvecklingssamtal" där jag fick reda på att hon under dagarna var ledsen ibland, inte bara för att hon inte fick som hon ville utan för att hon var förtvivlad. Hon fick ofta nappen och filten för att hon gnällde och fick sitta i soffan och mysa en stund.
Samtalet kom kanske inte jätte lägligt för det var precis innan julledigheten och sen visste vi att vi skulle byta dagis under kommande termin, men det var ändå skönt att få höra. Där var kanske anledningen till varför hon var en kloss mot oss när hon kom hem.
Julledigheten var mysig men ångesten över att vår lilla skatt skulle börja på förskolan igen infann sig ganska snabbt och alla vår mysiga dagar var över. Det var också problemet över att vi nu hade flyttat till hus och inte längre hade gångavstånd till förskolan utan fick istället köra in och lämna henne, vilket också var bökigt. Det gick väl an de dagarna jag skulle jobba, eller när jag hade jobbat natt för då körde Roger in och lämnade henne innan han började jobba men på 15timmar, när man inte bor nära. Det är rent ut sagt värdelöst.

Då hann jag ju ännu mindre för jag hann ju inte hem innan jag skulle tillbaka igen.. men plötsligt ringde chefen härifrån Finja och sa att vi hade fått plats på förskolan här i Finja vilket kom som en väldigt bra och skön överraskning, men ändå kunde jag inte låta bli att få ångest över att jag nu skulle förflytta Klara från en förskola hon var van vid, vid lärarna hon lärt känna och barnen hon kom bra överrens med, eller?

Fanns inte så mycket att välja på då vi inte vill ligga och pendla med henne i flera år och att hon sen ska få överge sina kompisar när hon börjar skolan, och helt plötsligt bli "utanför" för att alla andra känner varandra när hon börjar skolan.
Så sagt och gjort tog vi chansen och bytte förskola till henne. Så i mitten av januari skolades vi in här i finja och det gick jättebra från första stund, hon brydde sig inte ett dugg om att jag var där och man såg hur hon stormtrivdes med barnen och personalen.
Och jag, ja jag kände mig lugn när jag lämnade iväg henne.
Och olyckligtvis åkte vi iväg på skidsemester precis veckan efter inskolningen så hon hann inte vara där mer än 3dagar andra veckan, och givetvis blev hon ju sjuk när vi var iväg så hon missade ytterligare en vecka vilket fick mig att känna ångest när jag skulle lämna henne i måndags.
Men vår lilla skatt har blivit större, hon har inte samma bekymmer längre och jag, ja jag känner mig rätt säker på att hon fyller dagarna med bus, skratt och massa roligt på dagis.

Jag tror inte att hon var riktigt redo för förskolan i oktober, men nu är hon. Nu vill hon till dagis och leka med kompisarna och det är så underbart att se när man kommer dit att hon springer och kramas med barnen.

Igår var det pussar, idag var det kramar. Vår älskade lilla flicka, du har blivit så stor, så snabbt. <3

Med facit i hand, jag hade nog försökt vänta att skola in henne till hon var 1,5år istället för 1år. men på något sätt kändes det rätt då, men nejnejnej. Hon var för liten och jag var inte mogen för att lämna henne. Dock hade jag nog velat ha henne hemma tills hon var 4år, och kanske inte ens lämna henne då. Men varför ska jag straffa henne, och oss att ha henne hemma när hon vill vara på förskolan och jag vill dessutom börja jobba mer och tjäna pengar vilket är ett stort måste nu när vi har vårt fina hus! :D

Nog snackat om förskolan, inte ett dugg intressant för er som kanske läser. men jag kände för att skriva av mig lite, och varför inte göra det på bloggen som jag inte ens uppdaterat på flera månader? ;)
Ha en bra dag, det ska jag. trots att jag bara ska göra massa tråkigt medans Klara är på dagis.
Puss!
 

Nya utmaningar!

Här ligger jag i sängen och lyssnar på mina älsklingars djupa andetag, jag själv är inte ens i närheten av sömn.
Helgen har varit en hysfat lugn helg, började med att jag och Klara hade en supermysig fredagskväll medans Roger va på annat håll. Fortsatte lördagen i samma mönster då vi åkte hem till svärföräldrarna och spenderade dagen där för att sen följa upp med en bastukväll med härliga vänner.
Idag började vi dagen med att cykla till svärföräldrarna för att hämta bil + vår prinsessa som sov över där. Vi spenderade några timmar där innan vi begav oss till dagens fotbollsmatch som hörjapojkarna vann (y). Därefter blev det kinamat och hus hos Anna & Johan!
Bra helg, nöjd tjej!

Jag borde dock vara jättetrött men det är jag inte. Antagligen förväntansfull inför imorgon och allt vad det följer.
Gah! Känns overkligt, mer än ett år har gått sen Klara kom och nu är det dags att ta tag i arbetslivet igen. Jag hade dock gärna varit hemma ett halvår, år till men tänkte att det kunde vara skönt att komma in och jobba lite så och då när man känner för det!
Så imorgon börjar jag gå bredvid på ett helt nytt ställe, så det ska bli spännande! :D

Fisungen som är helt galen i vindruvor;)








Puss!

13månader:kr

I tretton helt fantastiska månader har jag, eller rättare sagt vi varit föräldrar till vår underbara lilla dotter.
Alla dessa dagar med glädje, kärlek och mys. Samtidigt som dem för tillfället är fyllda med bus, trots och jävelskap men ändå mer än underbara!















Varje dag med dig är en ära och jag njuter av varje sekund!

Vad vore jag utan dig, min fantastiska dotter!<3

Förlora mot tiden!

Förlora sig in i något och tappa bort tiden, det har blivit något jag gör allt för ofta om kvällarna nu mera. Inte konstigt det är jobbigt att gå upp på morgonen när lillan vaknar!
Men sen å andra sidan har jag/vi blivit bortskämda med sovmorgon allt för ofta, men det gav sig på tal imorse när damen vaknade halv 6 och tyckte att hon minsann inte skulle sova mer. Jag tyckte annorlunda och gav henne välling och tid med att hennes fina pappa gick upp somnade vi gott om ;)

Det är helt sjuk vad tiden går fort, en hel sommar har passerat och snart är lillan ett helt år. Ett helt år, helt obegripligt att vår lilla söta tös är ett år om mindre än två veckor..
Men det gör sig påmind varje dag då hon kommit in i trots. Wiho.. Kan själv, vill själv och ska själv. Och får man inte som man vill så skriker man.
Varje dag är en utmaning, varje dag är unik och så fucking underbar!

Puss på livet och på min fina familj!



Gungeligung med pappi :)


Jag älskar min familj, varför vara som alla andra? ;)


Älskade småbröder, stoltaste morbröderna - & finaste bebisen <3


Knasbarn<3


Kramkalas med kompis :D


Buse!


Charmtroll (kärt barn har måååånga namn!)


Vart tog min bebis vägen?
Går själv, förstår hur mycket som helst, är medveten om i stort sätt allt, äter själv och så mycket mer. Fina fina barn, nu får du sluta växa! :D

Lite bilder från den senaste tiden bjuder jag på såhär den här torsdagskvällen!

Imorgon blir det presentjakt, hälsa på hos svärföräldrarna, inhandla fiskar, fira Klaras kompis Agnes & sen en kväll med Rasmus & Emelie - antagligen en hur bra fredag som helst :D

Puss!

I'm back!

Okej LCHF, jag ger dig en ny chans! För det enda som är fel just nu är att jag vantrivs något fruktansvärt med hur jag ser ut, och att inga kläder passar eller sitter bra.
Dessutom vill jag ju till Ullared, men det är lika långt borta som det var från början. :(

Underbara unge, du är vårt liv! <3

Sorry för dålig uppdatering, men har verkens haft lust eller tid till det :)

Puss!

Klara 9månader

Idag är det 9månader sen vår glädjespridande prinsessa kom till världen, alltså 9månader sen vi blev lyckliga föräldrar till den sötaste varelsen!
Dessa 9månader har bara sprungit förbi, man tänker tillbaka och undrar vart tiden tagit vägen samtidigt som man inte ha en blekaste aning om vad man gjort för att dagarna bara ska försvinna.
Livet som mamma till Klara är det bästa som finns, jag stortrivs!
Denna lilla busiga ungen som lär sig nya saker varje dag och för varje dag som går inser man att hon snart inte är någon bevis längre.
Alla saker hon kan, tex; krypa, ställa sig upp, gå runt möbler/med gåvagn, klappa händerna, vinka & säga hej, förstå sig på saker & lära sig direkt, säga mamma, pappa & tack.
Och så mycket mer, varje dag ger något nytt <3

Stanna tiden en aning, jag hinner knappt med!


Nio månader mellan bilderna. 2/9-12 & 2/6-13 <3



Puss!